Payment with Klarna Payment with Nets Payment with Swish
Snabba leveranser / Nöjda kunder

-------------------------------------------------

WE MAKE
MEDAL HANGERS

On this page you will find many different medal hangers for various sports. 

So if you are looking for a solution on how to present you medals from your finest accomplishments, please find inspiration here

-------------------------------------------------

Göteborgsvarvet, marathonlopp, skador, utmaningar och om att inte ge sig.

|8/07, 2020

Göteborgsvarvet, marathonlopp, skador, utmaningar och om att inte ge sig.

Året är 1980 jag är 18 år och älskar att springa 

Under hela min uppväxt, med en mamma som inget körkort hade, fick jag ta cykeln eller springa dit jag skulle.

Löpningen blev för mig en naturlig del i vardagen. Jag sprang mer än jag gick. 

Första upplagan av Göteborgsvarvet 1980

Jag har alltid haft gott om energi, så när jag läste i GT att det anordnades ett lopp i Göteborg som hette Göteborgsvarvet då bestämde jag mig för att där skulle jag vara med.

Att jag innan loppet aldrig sprungit längre än 5 km, det oroade mig inte. Min inställning var då och är ännu idag, målet är målet och att vara med är det viktigaste.

Loppet startade på Heden i Göteborg, vi var några hundra startande, i en skylift fanns en man med en kamera som förevigade oss löpare, det var nervöst, hur skulle det gå? Jag tvivlade aldrig att jag inte skulle komma i mål, så när startskottet gick, då gällde det att pinna på det fortaste man kunde.......behöver jag säga att i Ale´n började jag gå, minns att några äldre herrar sprang om mig och skakade på huvudet när de sprang förbi. De tänkte säkert ”hon kommer aldrig att klara 21 km. 

Men min oplanerade taktik funkade hela vägen, jag gick och sprang omväxlande, när jag kom ut på Hisingen satt mamma och hennes väninna i en slänt och hejade på, det gav ny kraft, och plötsligt såg jag Ullevi och då visste jag att nu är jag snart i mål.

Jag hade en löpare framför mig och lite krafter måste det ha funnits kvar för jag löpte om och förbi, jag kom inte sist på Göteborgsvarvet 1980 jag kom näst sist! En bedrift jag är stolt över!

I dag 2020 har jag summerat min lopp till 9 Göteborgsvarv, 13 Marathonlopp, ett antal andra löplopp, samt halv klassikern och tjejklassikern.

Sista maran i 2018

2018 sprang jag mitt sista marathon lopp. Det hade börjat värka i vänster höft, jag trodde att det går över med rätt träning, prövade att vila mig i form, besökte läkare, kiropraktor, prövade laser, massage, allt som gick att pröva, inget funkade. Ont gjorde det men jag hade ju bokat en resa till Edinburgh, där skulle jag springa Marathon.
Starten gick och allt funkade ändå fram till 21 km, då brände det till i höft, knä och ländrygg, en smärta som jag inte visste hur jag skulle hantera, jag gick långa sträckor, till på råga allt elände började det regna. 

Jag började tycka synd om mig själv, där jag befann mig, ensam svensk i Skottland, i ett lopp som jag längtat efter i över 1 år, det rann några tårar i besvikelse över att jag faktiskt tänkte bryta. Då kom en tanke, jag går, för i mål skall jag, det är bara så. Så jag gick, halvsprang så gott det nu gick och hur det nu var, så insåg jag efter 6 timmars kämpande att nu börjar jag närma mig målet. Var spurten kom ifrån, det vet jag inte, men när jag svängde runt hörnet och såg mål portalen, då slängde jag den vattenflaska jag burit med hela vägen och sprang.

Jag har aldrig haft så hög fart hela målrakan, i mina blågula kläder som jag stolt iklätt mig på morgonen, så spurtade jag in under målportalen och fick min medalj och t-shirten. Transporten hem var smärtsam, jag fick betala priset, artros på tre ställen allt i vänster sida.

2019 ett smärtans år, 

värken höll mig vaken om nätterna, jag hade kraft att gå till jobbet, men inget mer. Träning och lopp var inte att tala om, allt var pest, smärta och mörker.

11 februari 2020, fick jag äntligen en operation av min vänstra höft. Jag hade redan innan bearbetat sorgen över att jag inte kommer att kunna springa längre, men som den eviga optemist jag nu ändå är, så började tankarna snurra under min sjukskrivning. Som förövrigt blev bestämt till 6 veckor, oftast blir man sjukskriven 3 månader, men jag övertalade läkaren att 6 veckor det blir bra.

Jag var noga med min rehab, tre gånger om dagen gjorde jag vad sjukgymnasten föreskrivit och de två kryckorna blev mina bästa kompisar. I Mars gick jag 1,87 km, med kryckor och jag var så himla lycklig. För varje dag som gick blev jag starkare, och kryckpromenaderna blev längre och längre. 

I slutet av Mars gick jag 6 km med en krycka. Jag skriver träningsdagbok och jag summerade Mars månad så här: 

Från att haft ont i 2 ½ år, med smärta, ont och stelt till att plötsligt orka ha energi och att faktiskt inse att träningen gör jag för min egen skull och att se att det går framåt är underbart!! 

Virtuella lopp

I Maj pga Corona smittan blir alla lopp virtuella, här ser jag min chans att få vara med, jag går med mina stavar många lopp, gör tre marathon, uppdelat på fyra dagar per lopp, är med på 10 km lopp, Corona milen 1 o 2, Tantoloppet, World Virtual Run, bla. Även på cykel ger jag mig ut, börjar med Klassikern korta, cyklar 10 mil och är så himla glad, detta elände i världen, blir för mig personligen en språngbräda tillbaka till ett aktivt träningsliv. 

Medaljerna kommer per post och det har blivit några stycken dessa månader, känslan är så svår att beskriva, men jag hade ju aldrig kunnat vara med på dessa lopp om det varit i verkliga livet, att gå i all ära, men det är ju egentligen löpa som gäller, nu spelar det ingen roll, jag kopplar upp mig till Strava eller Raceon, brukar köra även med klocka för säkerhets skull, vill ju kunna bevisa att jag gjort hela sträckan, även om tiden ibland blir lite mycket. Men det handlar inte så mycket om tiden längre för min del, utan mer om att Målet är målet och att få vara med i den sociala sfären bland likasinnade. Det ger så mycket glädje, så när alla lopparrangörer ställde om, då gav det mig en möjlighet att också ställa om.

Jag kommer aldrig mer att springa ett lopp, för den här nya höftleden jag fått vill jag förvalta på ett bra sätt, men det finns så många andra möjligheter att utöva det jag tycker allra mest om, nämligen själva loppfenomenet, jag kan simma, jag kan cykla, jag kan åka skidor, så vad mitt focus ligger på träningsmässigt, det är att få upp gångfarten soppas så att jag kan gå 5 och 10 km lopp, utan att komma sist! Eller, det spelar ingen roll, om jag kommer sist bara jag får vara med. Det handlar mycket om tror jag att våga tänka om, tänka nytt och se möjligheterna istället för hindren, därför har jag anmält mig till ett 6 timmars lopp i Skövde i sommar, jag skall gå, och se hur långt jag kan komma på 6 timmar, spännande utmaning.

Mina medaljer.  

I min hall, där finns mitt prisskåp, mina medalj hållare, jag har en för varje sport, Marathon, halv marathon, cykel, simning, löpning och också en för mina virtuella lopp. Där hänger diplomen för vasaloppet, cykel, löpning, skidor(Halva vasaloppssträckan) och diplomen för Tjejklassikern och halv klassikern.

Jag kommer att fortsätta träna, går inte det ena ja då får jag pröva det andra, jag är lycklig, stolt och glad att vid 57 års ålder, med en protes i min höft fortfarande kunna utöva det jag tycker allra mest om.

 

Christina Kopperud
Götene